Jag tänker på hur vissa saker aldrig hamnar på samma våglängd, på skepp som aldrig möts i natten, på ömsesidighet som aldrig uppstår. Det finns en sorg i insikten, en insikt i sorgen. Ändå en del av mig som inte vill förlika sig. Min hjärna vet men mitt hjärta vill inte överge hoppet. Jag blir en åskådare, en betraktare av kriget i i min själ, av förnuftets förakt gentemot känslorna. 

 

Jag tänker också på att den sorgen på sätt och vis inte gör mig någonting. För så länge jag har kvar melankoliken kan jag också finna orden.