Blyn börjar släppa från kroppen och det är då jag inser att det inte är där den största skadan ligger. Känslan av att ha ett värde är näst intill obefintlig och det spelar ingen roll vad intellektet säger. Det jag kan konstatera är att jag nog aldrig mött något så utplånande som negativ stress. Och när det väl brutit ner vitala delar hos en, går det så ofantligt snabbt att rasera dem igen. 

 

Samtidigt en styrka i vetskapen att jag aldrig kommer att nöja mig med någonting som inte är bra för mig. Imorgon ska jag vidga mina vyer.