Jag går sicksack för att parera vattenpölar. Känner mig hudlös, genomskinlig när vinden tar nya andetag och pustar ut. Så spricker molnen upp och solen smeker min rygg varm. Och det gör just då all skillnad i världen. För då bär jag på en ledsenhet över stunder då människor inte har någon fingertoppskänsla alls. Jag ser det som jag har kämpat för i ett halvår raseras på några få sekunder. Imorgon ska jag försöka rädda det som räddas kan.