Tankar har börjat äta upp mina nätter igen, lämnar ingen ro. Jag som vant mig vid en stegrande, böljande hjärndimma, att försvinna bort. Den ljuva hjärntystnaden verkar vara över för nu. Bredvid mig tar en liten kattkropp stor plats, ligger hudnära och delar med sig av sin kroppsvärme till min frusna kropp trots att jag numera har en värmefläkt för att slippa kallsvettas nätterna igenom. 

 

Kanske gör jag fel. Kanske behöver jag inte fylla huvudet med fler ord. Kanske behöver jag tömma det. Kanske är sömnlösheten ord som letar sig ut men jag förblir stum. I stället släpas jag genom intensiva drömmar och vaknar förvirrad. Vissa fragment kommer tillbaka, andra är redan fallna i glömska. Jag brukade alltid frammana samma dröm, den skänkte mig lugn. Men när drömvärld och verklighet kanske möts vet jag inte hur jag ska bära mig åt längre.