Det är osedvanligt vackert och rörande när en tonårskille väljer bort det enda som motiverar honom för att dela med sig av sina allra innersta tankar. Det allra innersta, det allra sköraste, det visar han för mig utan att tveka.

 

Ibland är det som att se sig själv i en spegel från en annan tid. Jag ser omedelbart känslorna av att vara annorlunda och att vara övergiven. För samma känslor bor inuti mig även om de inte på något sätt gör ont längre. Jag skulle ändå känna igen dem i ett svep även om jag blundade. Som en doft som aldrig riktigt lämnar näsan. 

 

Han visar mig det mörker som kan skymma hans sinne och någonting i mig säger mig att han vet att jag förstår. Att jag vet hur mörker känns. Att jag också förstår när han pratar om sin rädsla för att släppa människor nära. 

 

Jag försöker få honom att se det vackra i sig själv. Att det som han betraktar som svagheter är någonting som han ska bära som styrkor med huvudet högt. Jag vill att han ska se det jag ser. Jag tar hans förtroende på allra största allvar och lägger mer tid på honom än vad min chef skulle tycka är rimligt. Jag kan ingenting annat. Är väl medveten om att jag inte är den som kan hjälpa honom men att jag behöver hålla honom flytande till dess att han är redo för den hjälp som behövs. Och slutligen får jag honom dit och glädjen jag känner är innerlig och stark. 

 

För några dagar sedan tänkte jag att ett utav mina mål i år är att sluta slå knut på mig själv. Att mitt engagemang måste börja gå till mig själv i större utsträckning. Men jag vet att jag aldrig kommer att överge de redan övergivna. Och jag vet att det här med att känna sig förstådd ibland kan betyda precis allt.