Söndag och jag dricker te med en av dem som nuförtiden står mig allra närmast. Hennes själ är rent, vitt ljus och hennes godhet får mig alltid att häpna. Hon pratar om rädsla för att bli ensam och jag säger att en sådan som du kommer aldrig vara ensam särskilt länge. Hon kryper ihop i soffan och hennes ögon vattnas när hon beskriver hur illa hon har farit. Jag kramar henne hårt och önskar intensivt att jag kan ta över hennes smärta.