Min sömn bryts av att det känns som att någon försöker slita min livmoder i stycken inifrån. Huggen är få men med en sådan intensitet i smärta att jag inte vet om jag ska svimma eller kräka eller bådadelar. Återigen ligger jag hjälplös i fosterställning och känner vågor ta form inuti. Hur de börjar långt nere för att leta sig uppåt, genom min strupe. All min energi, all min styrka går åt till att hålla vågorna tillbaka. Jag har aldrig lyckats tidigare men för andra gången denna veckan gör jag. Första tillfället satt jag på tåget till jobbet med svett rinnande i mitt bleka ansikte. 

 

Jag fokuserar mest på lättnaden jag känner när det är över. För denna gången.