Jag går utanför min comfort zone och tar, något oväntat, emot en socionomstudent under hösten. Jag inser snabbt hur givande det är att högt få reflektera kring valen en gör, alla tankar bakom, alla värderingar som ligger till grund för bemötandet och anledningen till varför det är så otroligt viktigt. Att jag tackade ja i en tid då jag egentligen inte orkar är för att jag tänkte att det kanske var precis det jag behövde. En ny gnista, någon att visa varför jag väljer just detta. Och jag märker att det är i min comfort zone, trots allt.

 

Så går hon på ett möte utan mig och träffar andra professioner, såsom åklagare och polis. Och när mitt namn nämns känns jag lätt igen ända från Blekingetiden: 

 

 

Det är så spännande när en nås av att andra har en helt annan uppfattning om en än vad en själv har. Att andra ser en i färg när en själv känner sig färglös. Jag skrattar högt och tänker på alla fina samarbeten jag har haft genom mitt yrkesliv. Och vissa gånger är det det som är halva grejen.