Deras kärlek och omtanke håller i mig när jag nästan faller. De håller kvar mig. I stället för att sitta hemma ensam och vara ledsen, är jag med dem. Låter mig bli ompysslad och omkramad. Och idag märker jag vilken skillnad det gör. Idag skulle jag kunna befinna mig i ett svart hål av livsleda och uppgivenhet. Men det gör jag inte. Jag höjer glaset och låter livsledan sitta i kö. Jag hoppas kön är lång.