Jag noterar att jag ofta skämtar i vilket sammanhang jag än befinner mig i. Och en kväll slår det mig hur lik jag är min pappa på det sättet. Farfar också, för den delen. 

 

Och min omgivning förundras över hur jag kan vara på så glatt humör trots mina hälsoproblem och ofrivilliga svältande. Jag har inte reflekterat så mycket över det själv men jag tänker att det helt enkelt handlar om att överleva. För så länge vi skrattar är vi inte besegrade.