Jag minns hur jag kände när jag tittade på filmen Häxorna i Eastwick när jag var ganska liten. Vad jag tänkte när de tre kvinnorna fick uppleva sina värsta fasor. Tänkte att det värsta för min del skulle vara smärtorna. Och precis så har jag fått det. När endometriossmärtorna (eller vad det nu är) nu är relativt vilande så sätter fibromyalgismärtorna igång med full kraft. Jag vaknar om nätterna av att smärtorna är på nivån var-god-skjut-mig, och att i det läget hämta något smärtstillande är en fysisk omöjlighet. 

 

Jag kan inte annat än tänka; hur mycket smärta ska min kropp utsätta mig för och varför försöker den driva mig till fullständigt vansinne?