Jag tycker om tiden då jag får omsluta kroppen med en kappa. Det känns liksom tryggt på något vis, trots att vinden blåser ändå in i märgen på mig. Vid åsynen av lövhögar längs trottoarkanten får jag alltid en impuls att skutta igenom dem så att löven börjar dansa i luften. En gång la jag mig ner på marken och gjorde en lövängel.

 

Det finns en tid för allting. 

 

Nu befinner jag mig i en tid då jag plockar ur flera piercingar. Då jag inte färgar håret på fem månader and still counting. Då jag dansar nykter och byter vin mot vatten. Då vissa saker återintroduceras medan andra plockas bort. Då jag äntligen återfår koncentrationen till att se en hel film utan att tappa fokus. Då ljus börjar sippra in genom sprickorna. 

 

Det är också en tid då jag väljer livet fullt ut.