Så jag åker till konserten. Och jag åker ensam. Dels för att jag bara fick en biljett, dels för att jag vill ha upplevelsen för mig själv. Jag finner min plats. Känner en doft blandad av alkohol och förväntan. Hör exalterade jubel. Några sekunder in i första låten är jag gåshud, fuktiga ögon och leende. Det är precis lika magiskt som första gången jag såg dem men jag känner det starkare än då. En stora arena i extas, ett smittosamt känslotillstånd. Jag sittdansar och skrattar högt. Blundar när allting känns som mest. Visioner i mitt huvud när du ler. Genom hålet i mitt hjärta kommer räddningen till slut. Jag lämnar inga fotspår ens i sand. Jag inser hur mäktiga Ingenting och Andromeda är. Alla känslor som oss sprängde. När det är över är jag fylld av förälskelse. 

 

Dagen efter åker jag dit igen. Denna gången ska jag dela upplevelsen med mina närmsta. Det är någonting väldigt intimt och vackert med att ta med mina föräldrar för att se det band som haft störst känslomässig påverkan på mig någonsin. Denna gången blir upplevelsen ännu starkare. Så många textrader som går rakt in i hjärtat. Som träffar rätt. Texter som jag kan utantill. När Egoist spelas känns det som att taket ska lyfta. Och jag kan inte lyssna på Den sista sången utan överväldigas av sorg. Sorg över att det var sista gången. Men det var ett vackert farväl och sångerna kan jag lyssna på om och om igen.