Hur deras ord alltid har sprungit raka vägen in i hjärtat, byggt sina bon, studsat mellan väggarna. Hur de lärde mig att jag genom ord kunde få utlopp för alla känslor som trängdes i en alltför liten kropp. Hur deras ord fick ristas in i min arm när jag gjorde min allra första tatuering.

 

Så på något sätt känns livet inte komplett utan dem. Vetskapen om att de i år går i graven har grävt ett stort hål i mitt inre idag. 

 

Ikväll fyller jag hela min själ med deras musik och håren på min kropp reser sig unisont.