2016 har på många sätt varit ett jobbigt år för mig men på lika många sätt har det varit fantastiskt. Året som inleddes med att väggen till slut kom på tok för nära efter att under lång tid funnits på nära håll. Året som min kropp kraschat på alla plan men också året då jag sprungit som snabbast, min första mil och mina första lopp. Jag har utmanat mig själv och gått långt utanför min comfort zone. Jag låter inte längre osäkerhet eller normer hindra mig från att göra det jag vill göra. Jag begränsas inte längre av rädsla utan en inre trygghet har tagit över och styr och jag flyter med. Det ligger mycket i att det är i motvind som draken reser sig.

 

I början av året kunde ingen livsgnista skymtas i mina ögon. Jag är så tacksam över att mina ögon ser annorlunda ut nu.