The stars will show
This too shall pass
På något sätt infinner sig lugnet igen. Att vara oberörd inför saker som annars skulle skapa irritation, frustration. Att inte befinna sig i akut stressläge med alla känslor utanpå kroppen.
Weltschmerz
"ett begrepp präglat av författaren Jean Paul och avser insikten hos de som anser att den fysiska verkligheten inte kan tillfredsställa själens behov"
"den moderna användningen avser den psykiska smärtan av sorg som kan komma av insikten av sin egen svaghet och oförmåga i förhållande till världens all grymhet och ondska"
Vart tog den där elden vägen?
To the moon and back
Innan jag faller
Dagarna är få då jag hinner stanna upp och tänka, känna, andas. Min hjärna är så stressad att jag blir obeslutsam, arg, ledsen. Och jag kan inte låtsas, inte när jag håller på att drunkna, gå under. Jag kan inte säga att jag mår bra när folk frågar, jag kan inte låta bli att vara sarkastisk för att få ut lite av all negativ energi som fyller mig. Jag bryter ihop en gång i veckan i hemmets lugna vrå och jag ligger vaken om nätterna och kallsvettas. Ett rum fyllt av negativ energi och uppgivenhet ger mig intensiv hjärtklappning för nu är jag hudlös, mitt filter har upplösts.
Men så får jag ett välbehövligt miljöombyte. Och tre dagar framåt kommer jag åtminstone få vara lugn inombords. Det är allt som spelar någon roll just nu.
Somebody kill me
Och där försvann filtret igen.
You had me at meow
Om mindre än en månad firar vi elva år ihop.
Jesper Rönndahl, pubhäng & kalas
Den här helgen har jag återfått en del av min kraft, mitt filter mot omvärlden.
My love
Att kunna ta besvikelsen, om jag hade lite kraft kvar
Det åskar utomhus och inombords och jag inser att jag mår exakt som för två år sedan. Det är samma ilska varvat med samma apati. Samma förakt, samma maktlöshet. Samma kropp som dukar under. Jag bryter ihop innanför dörren precis som förra tisdagen. Värken är så intensiv att jag knappt orkar le cykeln ända hem, eller kroppen för den delen, och när jag återfår kontrollen över andningen, sjunker jag ner på golvet medan tårar rinner nerför kinderna. Snabbt tar jag mig samman igen och fortsätter som om ingenting hänt.
Och om det inte vänder, om jag måste, så vet jag att jag kan gå. Jag har gjort det förut. Och den vetskapen gör mig lugn igen.
"Ser du hur inget växer, inget lever, men inget dör?"
Jag trodde att jag kunde känna igen men det kan jag inte
Jag kan sakna gamla känslor, känslor som jag tidigare känt. Jag kan sakna en viss tid i mitt liv som hör ihop med de känslorna. Känslor som höll mig levande, inte bara vid liv. Det känns som en svunnen tid och det känns som igår.
"And all those precious moments we don't see
came rushing right through me"
Mys med kollegor
Let's be clear, I'll trust no one
"Good enough to waste some time"
Är det något som jag har insett genom alla år så är det att jag aldrig kommer vara mer för en man än ovanstående.
Mitt krav på en eventuell framtida partner är hög emotionell intelligens.
You do the math.
Jag tänker väl mer att om jag ska skaffa barn, ska det ske innan jag är 35. På en inseminationsklinik. Och innan dess måste jag ta ställning till det ekonomiska. Ensamstående kvinnor med barn är en av samhällets mest utsatta grupper rent ekonomiskt. Och jag vet inte riktigt om jag vill joina den gruppen, framför allt inte om jag vill låta ett barn joina den om jag kan låta bli.
Men leva själv, det kommer jag göra. No doubt about it. I don't believe in unicorns.
Autumn skies
Fredholms
Underbart god mat och fantastisk service, tillsammans med fina vänner. Sämre lunch kan en ha.
Tacksamhet
Idag höjde de temperaturen i lokalerna. De tog mig på allvar.
Jag lever, men väntar på smällen
det bultar och slår
det är tiden som går
jag skulle önska att tanken var klar
det är grått som om ett moln träffat hennes kvarter
det är såna dagar som hela världen sjunger
som en virvlande storm
och som en dansande vår
ja, som en galen orkester
jag har åkt så många varv
men det är alltid lika svart
när himlen är blodröd och brinner
är det natten som tränger sig på
och jag drömmer så konstigt igen
håll mig hårt
för jag skakar av all denna meningslöshet
för trots all tomhet
trots det timglas som sliter i oss
så ska vi hitta en väg ändå
Höst
Jag kallsvettas nätterna igenom
Jag hade glömt hur det känns när det är sådär illa. Trycket över bröstet som gör det svårt att andas och prata. Den intensiva hjärtklappning som kommer av minsta ansträngning. Triggerpunkterna som gör sig påminda utan ens beröring. Darrningarna i händerna. Stelheten i kroppen. Intensiv smärta blandat med febersvettningar samtidigt som kroppen är iskall. När saker en annars klarar av att bära blir en övermäktiga. Jag sjunker ihop av förtvivlan inför dörren och får ännu svårare att andas.
Allt detta, på grund av att våra nya lokaler är inhumant kyliga. Det är inte bara jag som fryser. Men på grund av min fibromyalgi reagerar jag kraftigare, blir snabbare nedkyld och får svårare att få upp värmen igen. Och när kylan får minsta fäste, vaknar värken från sin dvala och får full kraft. Jag tar tagit emot klienter iklädd jacka och filt idag, men var fortfarande stelfrusen ändå ner i fötterna när jag cyklade hemåt. Jag slog larm redan andra dagen i de nya lokalerna, för så snabbt insåg jag att det inte skulle kunna gå i längden. Idag sa kroppen det som hjärnan redan visste för en vecka sedan.
Helt jävla orimligt.
Djur är kärlek
TGIF
Idag firar jag att jag har överlevt denna veckan. Don't ask...
How I like it
Idag har vi haft invigningsceremoni för nya lokalerna. Jag fick utsökt mat. Alla fick nyttig mat. Alla var inte lika nöjda som jag.
My rocks
Jag säger då det, vissa katters emotionella IQ är bra mycket högre än många människors.
