Jag kan sakna poesin i huvudet. Alla lösa pusselbitar som letar efter en helhet, ett sammanhang.
Men så kommer en säsong igen då strömmen går igång igen och nätterna blir ljusa och jag känner och jag lever och jag minns. Och jag vet inte om det är bra eller dåligt. Men jag tror att jag skiter i vilket.
Kommentarer
Trackback