Under några timmar är mitt huvud fullproppat av bomull. Jag hör inte. Världen där utanför tränger sig inte på. Utan jag går genom stan med en känsla av frid. Jag tänker att det ändå inte är en slump att efter att jag själv stängt ute ljud, gör kroppen likadant fast lite mer radikalt. 

 

Alla sömnlösa nätter kommer ifatt mig och jag är så utmattad att jag till och med i drömmarna känner hur tung kroppen är. En helg sover jag mer än vad jag är vaken. Under ledighet orkar jag bara ett par timmars vakenhet. Så jag vilar. Drabbas av yrsel, huvudvärk, illamående, hjärtklappning och en kropp som är redo att rasa samman. Några timmar senare är jag pånyttfylld av positiv energi. Och jag blir glad och tacksam när jag tänker på hur jag breddat mitt nätverk, på hur mycket kärlek och omtanke som omger mig sedan jag gjorde min stad till min egen.