Jag fortsätter att lyssna inåt och någonting förändras hos mig. Jag brukar dras till det färgglada och det svarta. Inte det vita. Men nu vill jag omge mig av mjukhet, av färger som dämpar. Och så får det bli.

 

Min massös känner på min kropp att jag gjort någonting annorlunda. Denna gång är jag som mest avslappnad, det har inte satt sig på min kropp på samma sätt. Där finns inga spänningar nu, inga muskler som spjärnar emot. 

 

Fysiskt sett, stressar jag. Jag har inte haft tid att sitta ner, jag har inte haft tid att ta lunch. Men inga spår av detta finns i min kropp eller mitt sinne. Om kvällarna är jag lugn och mjuk inuti. Jag crosstrainar trettioen dagar i rad och jag sover gott om nätterna. 

 

Skillnaden är att nu dämpar jag inte det inre utan det yttre. Det inre öppnar jag upp. Och det ska öppnas ännu mer.