Jag ljusar upp. Kanske är det så att det yttre måste matcha det inre. Jag upplever en balans som jag inte har upplevt på mycket länge. 

 

Det nya året ska jag fira in i stillhet. År efter år väljer jag numera just det. Stillheten, lugnet. 

 

Hon säger att hon ser stor skillnad på mig nu och från första gången hon träffade mig. Att hon tidigare såg en mur som nu inte längre finns där, utan nu är jag öppen och släpper in människor. Mina ögon glittrar också på ett annat sätt än tidigare. Hon tycker att jag ser lyckligare ut. Hon säger att jag verkar inte kriga lika mycket mot mig själv längre. Det känns som att hon ser rakt igenom mig, vilket är både läskigt och fascinerande. Hennes energi är så ren, vit och positiv. Och den överför hon till mig när hon lägger händerna på mig. 

 

Positiv energi är nyckeln.

 

 

 

Jag fortsätter att lyssna inåt och någonting förändras hos mig. Jag brukar dras till det färgglada och det svarta. Inte det vita. Men nu vill jag omge mig av mjukhet, av färger som dämpar. Och så får det bli.

 

Min massös känner på min kropp att jag gjort någonting annorlunda. Denna gång är jag som mest avslappnad, det har inte satt sig på min kropp på samma sätt. Där finns inga spänningar nu, inga muskler som spjärnar emot. 

 

Fysiskt sett, stressar jag. Jag har inte haft tid att sitta ner, jag har inte haft tid att ta lunch. Men inga spår av detta finns i min kropp eller mitt sinne. Om kvällarna är jag lugn och mjuk inuti. Jag crosstrainar trettioen dagar i rad och jag sover gott om nätterna. 

 

Skillnaden är att nu dämpar jag inte det inre utan det yttre. Det inre öppnar jag upp. Och det ska öppnas ännu mer. 

 

I morse vaknade jag med en tass i min hand. 

 

Människor må ha högre iq än djur, men inte högre eq. 

 

Jag har alltid haft en speciell relation till ord. Jag har till och med gjort en tatuering för att belysa betydelsen som ord har för mig. De blev min räddning, min överlevnad. Ibland blickar jag tillbaka. Det är någonting speciellt med att kunna fånga in och rama in en känsla, klä den i ord, så att en kan plocka fram och smaka på den vid ett senare tillfälle.

 

 

Men den bästa träffsäkerheten, den föds ur ångest.