Det fanns en tid då jag grät väldigt ofta åt tv-serier. Det är flera år sedan nu. Jag har trott att serierna har blivit sämre allt eftersom. Att de inte berört mig på samma sätt. Men jag inser nu att det är jag som har varit annorlunda.

 

Jag har haft nära kontakt med mina känslor. Men jag har inte haft nära till tårar, till ledsamhet. Men nu har jag det. Så jag gråter igen.

 

Jag går på massage dagen efter jag varit riktigt ledsen. I slutet av massagen kan jag knappt andas. Det blir ett slags tryck över bröstet och till slut får jag anstränga mig för att dra in ordentligt med syre. Jag berättar det för massösen, och hon förklarar att hon känt av det själv. Att hon känt av mig. Känt sig ledsen och tung i armarna. 

 

Och gråtandet fortsätter.