Det var vackra tal, kramar och fuktiga ögon. Hon satte ord på det jag kände, att någonting klickade mellan oss. Vissa människor springer rakt in i hjärtat på en, det är bara så. Och hon var en av dem. Jag arbetade inte nära henne, jag träffade inte henne dagligen, jag tillhörde inte hennes arbetsgrupp. Men jag kände en stark tomhet i bröstkorgen när jag gick hem idag. Bakom solglasögonen brände det till i ögonen på mig. För det gör ont när fantastiska människor försvinner ifrån ens vardag. Det gör obarmhärligt ont. Men jag önskar henne all lycka i framtiden.