Jag läser denna skrivelse och tänker tillbaka på min och Malins utekväll på skärtorsdagen.

 

Vi står i baren och lyssnar på livemusik. Så kommer stunden jag fruktar. Malin behöver gå på toaletten, vilket innebär att jag blir ensam kvar i baren. Det är så förutsägbart vad som kommer att hända, och det är precis vad som händer. En man går fram till mig, söker kontakt. Jag försöker visa mitt ointresse genom att inte titta på honom, utan att fortsätta titta på bandet som spelar, vilket är anledningen till att jag över huvud taget befinner mig på en krog. Mannen ger sig inte där. Säger i stället att jag ser rädd ut. Jag kommenterar det hela med ett enkelt "nej" utan att ta blicken ifrån bandet. Men mannen står kvar. Frågar om jag har en aggressiv pojkvän i närheten. För självklart måste mitt ointresse bero på att jag har en pojkvän. Jag försöker, på ett skarpare sätt, bli av med denna ovälkomna man. Säger "jag kan nog vara rätt bra aggressiv själv". Inte ens detta hjälper. Vid detta laget ser jag att Malin är på väg tillbaka från toaletten. Så jag säger snabbt "nu kommer mitt sällskap" och föser bort mannen med ena armen. Det krävs alltså att jag tar till fysiska medel för att mitt ointresse ska "accepteras". För jag har ju inte bekräftat att det finns någon pojkvän. Det vill säga; troligen enda anledningen till mitt ointresse som faktiskt skulle bemötas med viss respekt. För då skulle jag ju "tillhöra en annan man". 

 

Och det där stöter en som kvinna på hela tiden. Mäns ovilja att acceptera och respektera att en inte är intresserad. Män som helt ignorerar dessa signaler då deras behov är större, viktigare.

 

En annan utekväll nyligen sätter en manlig bekant sig närmre mig än vad jag är bekväm med, efter att jag avböjt att sätta mig närmre honom. Efter en stund lägger han sin hand ovanpå mina händer, som ligger i mitt knä. Jag tar då genast bort hans hand och säger "nej, inget sånt, tack". Och där tror jag, naivt nog, att jag varit tydlig nog. Att mitt ointresse ska accepteras och respekteras. Men innan kvällen är över har jag blivit kränkt som kvinna på så många olika sätt att jag nästan darrar av ilska när jag går hem. 

 

Så hur ska en göra för att nå fram? Hur tydlig ska en vara? Ska en gå ner på den amöbanivå som män själva sänker sig till och säga "schas"? Å andra sidan får en inte vara alltför tydlig med sitt ointresse/avvisande heller, vilket jag också fått erfara. Men det är en annan av alla historier om patriarkalt förtryck.