Jag anländer till ett soligt Göteborg. Känslorna är intensiva och sitter i hela kroppen. Min blick fastnar överallt. Det är tonerna till Håkan Hellström inför konserten. På ett pre-party visas filmen Känn ingen sorg och en gåshud sprider sig över hela min kropp. Första gången jag såg den var det istället ångest som intog kroppen. 

 

Konserten. Det är nära till skratt och det är nära till tårar. Det är gåshud som får min kropp att skaka, som gör det svårt för mig att hålla mig upprätt. Jag gungar med, jag sjunger med men för det mesta står jag stilla och helt fokuserad, som ett sätt att ta in allting så intensivt som möjligt, att inte skaka av känslorna i euforisk dans. 

 

På vägen hem i natten spelas skivor med hans låtar, vilket får konserten att hållas vid liv. Mina ögon klibbar fast vid den vackra soluppgången och väl hemma kan jag inte sova utan tittar istället på halva Känn ingen sorg. Denna gången känns den annorlunda.