Efter jobbet ska jag uträtta ett ärende som innebär att jag måste passera Galleria Boulevard. På den lilla biten passerar jag även hela tre (!) tiggare. Jag lyckas hitta skrammel i väskan när jag passerat den tredje, och jag lägger det i hens plastmugg. När jag går därifrån får jag kämpa för att hålla ihop mig, för att inte börja gråta. Jag överväldigas av sorg över att detta är så vanligt som det är i det Sverige som nu blivit. Och jag överväldigas över ledsamhet över det faktum att plastmuggen var tom innan jag la i mitt skrammel.