Jag vet inte hur många gånger i mitt liv som jag har råkat ut för män som tyckt ofantligt synd om sig själva, och skuldbelagt mig massivt, för att jag inte besvarat deras "känslor" för mig. Det är bara ett par år sedan som min väns pojkvän förklarade för mig hur synd han tyckte det var om en man som jag, i samband med utekvällar, ofta inkluderade i vårt sällskap. Jag var medveten om denna mans närmanden mot mig och besvarade inte dessa, men trodde att en ändå kan umgås och ha trevligt tillsammans. Min väns pojkvän tyckte att det var synd om mannen just på grund av att hans trevliga bemötande mot mig inte gav någon utdelning, att det var "helt i onödan", som han få fint uttryckte det. Med andra ord är det bara lönt att bete sig civiliserat mot en kvinna om det finns en chans att man i slutändan får ligga. 

 

Jag har blivit bemött på detta sätt i hela mitt liv, och det har också plågat mig något fruktansvärt. Det har gjort det svårt för mig att förhålla mig till män. Jag har gärna umgåtts med män, men det har aldrig varit enkelt. Jag har i nästan samtliga fall kunnat konstatera att jag inkluderats av män enbart när de haft intresse av något mer än vänskap och trott att det funnits minsta möjliga chans till detta. Så länge detta hopp funnits, har jag blivit bemött med någorlunda respekt. Så fort de sedan insett att loppet varit dött, har jag blivit degraderad till gårdagens sopor. Och det gör betydligt mer ont än att bli spottad mot och kallad "hora" för att en tackar nej till att dansa med en främmande man. Det säger också en hel del om kvinnosynen som råder bland män. För mig, personligen, innebär det, och har alltid gjort, en oändlig, djup sorg.