Ibland förstår jag inte hur jag ska orka. För det är där hela tiden, och har alltid varit. Män som förtrycker, män som inte ens är medvetna om att de förtrycker, eller på vilket sätt. Men de gör det, hela tiden.

 

Första gången jag märkte det, var min ålder fortfarande bara ensiffrig. Jag umgicks bara med pojkar. Så en dag var jag inte välkommen längre. Jag förstod inte till en början, utan blev chockad och sårad. Sen förstod jag. Det betraktades inte som "coolt" för en kille att umgås med en tjej. Den smärtan lät jag faktiskt honom smaka på i våra tidiga tonår. För, för mig var den fortfarande verklig. Uteslutandet som kastades i mitt ansikte, enbart på grund av mitt kön. Jo, den var allra högst levande, och kommer alltid att vara.

 

Det var så hela grundskolan. Jag var medveten men förstod aldrig varför. Jag upplevde i allra högsta grad hur en behandlades olika enbart på grund av ens kön. Men jag förstod inte varför för det. Jag tror inte att det är något en ska förstå.

 

Ovanstående har plågat mig hela mitt liv. Och det plågar mig nu. I många år kände jag mig till och med oälskad av min egen pappa, på grund av att jag trodde att jag hade gjort honom besviken genom att födas till "fel" kön (samhället lärde mig så fint att tycka att jag var ett dåligt kön). Det gör fortfarande oerhört ont i mig att uttala det, det får fortfarande mina tårar att rinna av ren smärta.

 

Så när någon förlöjligar mitt nya halsband, som symboliserar min kamp för jämställdhet, då har jag den fulla rätten att bli arg.