Lugnet har lagt sig som en tjock hinna över mitt sinne. Adrenalinet når inte fram. Däremot är det närmre till känslor. Jag bär dem inte utanpå. De syns inte där och då. Men jag bär på dem. Jag släpper nästan varenda en när jag kommer hem. Lägger dem åt sidan. För jag vet att de blir en följeslagare igen dagen efter. Det är en tragik jag knappt klarar av. Jag vet vad som måste göras men min medmänsklighet dunkar ut i fingertopparna. Någon annans kommande smärta smärtar mig även om det inte finns någonting annat att göra. Och mitt i detta blir jag så brutalt övergiven. Jag är ändå lugn när jag går hem. Intuitionen hade rätt från dag ett. Därför var det inte oväntat till att börja med. Och när andra väljer att vara vidriga, egoistiska och falska så kan jag på intet sätt längre se att det då är jag som skulle vara förloraren.