Någonstans, på en avlägsen väg, i en annan tid, kopplade jag in tankeapparaten ordentligt, som ett sätt att kompensera för allt det där jag kände och känner men inte kan förklara. Försökte nästan maniskt finna en logik i allt och hänga upp allting på rätt plats. Det senaste året har jag istället funnit en trygghet i allt som känns och låtit magkänslan få ta allt större plats. Accepterat istället för motarbetat/ifrågasatt/analyserat sönder. Och det är en sådan frihet. Att känna det en känner utan att ifrågasätta varför. Jag låter inte känslorna styra men jag tränger inte bort dem. För jag är båda delar. Lika mycket en tänkare som en känslomänniska. Det svåraste är att finna en balans mellan tanke och känsla. Jag kämpar fortfarande.

 

Känslor är oftast inte konstanta och så måste det få vara. Vissa känslor är dock konstanta, trots att det inte finns några påminnelser eller någonting som håller dem vid liv. För när de vistas i vakuum kan de varken utvecklas eller upphöra.