Blicken, som tidigare varit fastklistrad mot marken, lyfts nu mot himlen. En himmel som är blå, som släpper igenom solstrålarna och låter världen bada i ett ljust, gult sken. Jag jagar åsynen mellan husfasaderna och tänker att jag hade glömt hur vår känns. Men det är precis så här den känns. Den oförklarliga entusiasmen i bröstkorgen som finns där utan en specifik anledning. Och ögonen som börjar söka istället för att undvika.