Det är inte ofta jag släpper nya människor nära inpå livet. Ytterst sällan, snarare. Men så sitter en där i en bil med två människor som en inte vill släppa taget om. Inte långsiktigt, inte ens kortsiktigt, där och då. Vill inte kliva ur bilen. Så gör inte det förrän två timmar senare, efter igenimmade rutor och många gapskratt långt ner i magen.