Det är något som händer med mig när jag ser allra sista avsnittet av How I met your mother. Samma sak som visserligen brukar hända mig vid avslut av tv-/bokserier eller bara enstaka böcker. Jag drabbas av akut melankoli och separationsångest. Hur slutet utformas väcker i sig en slags känsla hos mig som inte riktigt går att ta på. Men mina ögon tåras och jag känner den där klumpen i halsen. Vankar av och an oroligt en liten stund. Ser avsnittet en gång till. 

 

Det är länge sedan jag berördes på det sättet, jag har under lång tid varit helt oberörd även inför Grey's anatomy som annars alltid brukade öppna upp Pandoras ask av känslor. Men någonting sattes igång för snart två veckor sedan. Jag grät okontrollerat för första gången på nästan ett år och så fick det vara i några dagar. Jag satt i bilen hem med tårar rinnande nerför kinderna, jag satt på tåget hem med tårar rinnande utför mina solglasögon, tyst och stilla. Och därför känner jag på något konstigt sätt en sorg även över det faktum att han aldrig fick se allra sista avsnittet. Att han aldrig hann.