Min kropp viker sig under mig på daglig basis. Jag ramlar mot väggarna i korridoren, får luta mig med överkroppen. Ena benet släpar emellanåt efter resten av kroppen. Fötterna viker sig så att jag snubblar till. Jag märker hur jag knappt orkar lyfta upp dem på trottoarkanten. Så jag provar. Hjärnan säger åt foten att lyfta sig överdrivet högt över kanten. Men jag klarar precis steget. Foten lyder inte. Jag vet aldrig riktigt om nästa steg kommer att hålla. Jag har inte längre kontroll över den.

 

Och en oändlig trötthet sköljer över mig. Jag känner hur ögonen rullar bakåt emellanåt. Hur orken helt håller på att ta slut. Så till den grad att jag tyst undrar om jag kommer orka att ta mig ända hem. När jag vaknar en måndagsmorgon vet jag knappt vem jag är, var jag är eller vart jag ska. Dagen efter vaknar jag och vet vem jag är, var jag är och vart jag ska, men jag förstår inte varför. Vill bara ligga kvar. Får knappt kroppen ur sängen. 

 

Så jag lyssnar. Försöker bromsa. Försöker bryta mönstret av att befinna mig i ett konstant stresstillstånd. Vardagsmåstena får vänta. Träningen får ge vika för jag kan inte garantera att jag ens orkar stå upp. Jag minns inte senast jag i min självhet kunde sitta ner, någorlunda avslappnad, och titta på en hel film utan alltför många distraktioner. Att vara fokuserad utan att göra flera olika saker samtidigt. Att inte ge efter för Autobahn i huvudet och kroppens rastlöshet. Men nu fyller jag mina kvällar med lugn och ro. För jag kan inget annat.