Under övre tonåren brukade jag stänga ute världen och fånga några minuters lycka genom att plugga in hörlurar i öronen och lyssna på The Verve - Bitter sweet symphony. Under gymnasiets raster kunde det vara min prioritet framför att vara social. Och på fester kunde det vara samma prioritet. Ett sätt att överleva. 

 

Idag, under en promenad, kunde jag konstatera att det fortfarande fungerar. Jag log nästan.

 

Sen fick jag anstränga mig för att hålla tillbaka gapskrattet när jag lyssnade på Dancing in the street.