Börjar läsa David Nicholls' En dag i solskenet och blir berörd på så många olika sätt att jag inte kan sluta läsa. Jag tänker på hur avgörande de där ögonblicken kan bli när man vill säga mer än vad man vågar säga, och vad det osagda får för konsekvenser. Hur det man aldrig pratar om kan bli någonting som skaver inuti i flera år. Hur det kan bli när insikter och tidpunkter inte matchar. Och när man får en andra chans men ändå inte vågar. Förutom melankoli, slås jag också av hur innerligt jag vill resa till olika platser. Och då längtar jag ännu mera till september & Kreta. 

 

För ett tag sedan insåg jag att min nästa tatuering troligen kommer att handla om mod. Och jag kommer att få spendera resten av livet för att leva upp till den. På så vis kommer den att bli ett löfte till mig själv.