75% av det jag skriver publiceras aldrig. Jag har alltid älskat att skriva men jag har också alltid haft en sjuklig prestationsångest. Inte för att det är anledningen. Jag vet hur människors hjärnor fungerar, jag har studerat det i flera år. Jag vet hur svartvita, nära-till-att-döma många människor är. Och jag är inte alls sådan. Jag har alla känslor aktiverade samtidigt ibland, jag älskar att se från andras perspektiv, jag älskar gråzoner, för ingenting är så enkelt som det kanske verkar. Jag rymmer mycket, jag är mycket på samma gång. Jag är en sådan som gärna skämtar om det mesta, men jag är samtidigt intelligent, men det är humorn jag väljer att visa upp. Jag vet också hur människors tolkningsförmåga fungerar. Jag vet vem jag är. Men jag vill inte jättegärna bli felaktigt bedömd av andra.

 

Jag tycker om att sitta ensam och reflektera, jag är samtidigt en väldigt social person. Min mamma har blivit min bästa vän och jag väljer mina föräldrars sällskap framför mycket annat. Jag är väldigt organiserad utan problem och jag älskar känslan av att skriva på första bladet i ett nytt anteckningsblock. Jag är kunnig och väldigt fascinerad när det gäller neuropsykiatriska funktionshinder. Jag älskar djur. Jag älskar också människor, men inte när jag ser och märker att folk dömer mig enbart efter att ha sett mitt yttre. Jag tycker om växtlighet men jag saknar helt gröna fingrar. Jag har varit rädd för kärlek, men nu litar jag på mig själv i sådana avseenden. Jag blir uppriktigt lycklig av mat och/eller musik. Jag kan skämta om saker som jag också har en stark åsikt kring. Jag vill en dag bo nära vatten. I dagsläget finns det ingen som jag tycker att jag kan ringa när min värld faller samman, förutom i så fall min mamma. När jag väl gråter, så gör jag det i ensamhet i sällskap av en katt som undrar varför jag andas så konstigt. Jag har egentligen aldrig varit rädd för att älska, jag har bara blivit oerhört rädd när andra har älskat mig. 

 

Jag är inte enkel. Jag vill inte låta arrogant, men jag har för mycket hjärna för det. Jag är inte enkel. Jag är inte heller supersvår. Men jag är mycket. Inte alltid allting på samma gång. Men jag rymmer mycket. Och varför inte? Oavsett, jag vet vem jag är. Och jag tycker om den jag är. Det hade jag inte kunnat säga för tio år sedan.