Det tar sig ;)

 

I natt fick jag dock ont i hjärtat. Jag gick och la mig, och efter en stund hördes Sesams ljuva jag-är-kelsjuk-stämma och han gick med bestämda steg in mot ena sängkanten. Han gjorde sig beredd att hoppa upp när han fick syn på att Smilla redan intagit en plats i sängen (som om det inte finns plats för honom också). Besvikelsen, alltså. Han gav ifrån sig några besvikna tjut och lämnade sedan sovrummet tomhänt, utan kel. En stund senare kom han dock igen, och hoppade upp till mig i sängen trots hennes närvaro. 

 

Smilla hade svårigheter med att komma till ro. Hon var överallt i ansiktet på mig och hur hon än la sig var det som att hon tyckte att det inte var nära nog. När väckarklockan sedan ringde, hade jag återigen en spinnande och pipande Smilla överallt i ansiktet. Det finns sämre sätt att vakna på, det finns det.