Att bemöta mig med tystnad är lite som att ta en bit av min själ och slänga den i närmsta soptunna. Men det är också jag som måste lära mig att sluta ge. Jag tänker att man vinner om man vågar, men jag har nog aldrig vunnit något på det, jag har bara förlorat. Jag tänker att rädsla står i vägen för det man vill ha, men samtidigt kan rädsla skydda en. Ibland ska man lyssna på rädslan och följa den.

 

Människor i min närhet säger att jag är för snäll. Det är möjligt, men samtidigt är jag som jag vill vara. Jag skulle inte vilja vara på något annat sätt, jag skulle inte vilja vara hård mot andra bara för att skydda mig själv, för det skulle i förlängningen också skada mig själv. Självklart har jag blivit skadad av att vara för snäll också, men ska jag verkligen anpassa hela mitt sätt att vara efter hur andra människor valt att bemöta mig?

 

Jag märkte hur illa jag for av att hela tiden analysera och uppmärksamma, och ändå har jag analyserat bra mycket mera i yngre dagar. Mitt första steg var att sluta analysera och helt enkelt tänka att andra får ta eget ansvar för vad de vill förmedla. Det som inte sägs har jag inte sett.

 

En dag slogs jag av idén att jag kanske skulle sluta bry mig. Jag har mått dåligt av att bry mig, men har ändå aldrig tänkt en tanke på att jag kanske skulle försöka sluta. Jag har bara önskat att jag inte brydde mig. Att bara tänka tanken att sluta, förändrade också hela mitt förhållningssätt. Så istället för att bli illa berörd av folks idioti och dåliga bemötande så ignorerar jag nu allting som jag tidigare uppmärksammade, och som därmed stal min energi. Jag rör mig bland folkmassor men låtsas som att människorna inte finns. Och det är en sådan befrielse.