Denna vecka har både mitt psyke och min kropp kapitulerat vid olika tillfällen.

 

Och igår morse var jag väldigt nära att bli påkörd av en bil vid två tillfällen på väg från tåget till jobbet. Ingen av gångerna var mitt fel, även om jag just nu är en smula disträ. Mitt hjärta slog inte snabbare. Inget adrenalin producerades. Jag var totalt likgiltig. Och tänkte för en sekund att det var synd att jag har så bra reflexer trots zombiemode. 

 

Nej, jag har absolut ingen vilja att dö. Jag är bara så slutkörd att jag helt enkelt inte bryr mig hälften av tiden (vilket naturligtvis skrämmer mig, hellre kroppsliga krämpor). Andra hälften gör jag allt i min makt för att hålla ihop mig själv. Och är glad som en speleman, precis som standard. 

 

Så jag har förtjänat Kreta. 

 

Och ikväll tar jag igen mig med rödtjut, bra musik & sittdans. Välbefinnandet blir ett faktum igen.