Jag tänker på en annan tid. När psyket omedelbart remitterade alla bekymmer till kroppen. Samtidigt försökte jag lägga hjärnans pussel. Knäcka koden. Och jag lyckades. Hittade sammanhang, allting blev plötsligt logiskt. Orsak och verkan kopplades ihop. Jag förstod och jag kunde äntligen hantera allt hjärnkaos på ett konstruktivt sätt. Sortera alla tankar och känslor. Och sedan dess är jag fullkomligt trygg med mitt inre. Trygg med mig själv och mina förmågor. Känslan av att det inte finns någonting som jag inte kan hantera, allting kräver bara olika mycket tid. Jag känner stolthet över mig själv och den jag har utvecklats till. Jag har alltid älskat min hjärna. Än mer när jag äntligen började förstå den. 

 

I begynnelsen var rädsla min vanligaste känsla. Det känns som ett helt annat liv.

 

Därför trodde jag aldrig att jag skulle trilla dit igen. Till känslan av vanmakt. Till ett sinnestillstånd som får mig att kräka upp allt maginnehåll. Som skapar illamående, orosrelaterade magsmärtor och yrsel. Men jag är där igen. Jag kan utsättas för samma stress som då, men den når mig inte längre. Den berör inte, dess klor når mig inte. Skillnaden är att insikten hela tiden är nära tillhands. Den är omedelbart tillgänglig, en ständig följeslagare. Startsträckan till agerandet är dock lika lång i vissa sammanhang som förut. Jag skjuter fram och ignorerar samtidigt som den där insikten envist pockar på min medvetenhet som en ivrig hackspett. Och ignorerar man istället för att reagera så är slutresultatet detsamma. Kontaktförsöken med psyket misslyckas, så därför skickas reaktionerna vidare till kroppen. 

 

Jag vet. Jag har vetat länge. Vissa processer behöver bara gås igenom först. 

 

De tankar som ignoreras stannar kvar och studsar fram och tillbaka oavsett hur många stresshormoner man förbränner. Men kaoset finns inte längre. Allting är glasklart. Förut var det kaoset som ställde till det, nu är det avsaknaden av handlingen. Allting har sin tid. Ibland är jag bara för långsam för mitt eget bästa.