Frostbitna fingrar och läppar. Frost som fått alla trädgrenar att stelna till, lysa intensivt vitt i skenet från gatlamporna. Det som är vackert brukar också göra ont. Det kan vara lika smärtsamt som underbart att känna det vackra. Ibland är det som att öppna Pandoras ask. Och man vill hälla tillbaka det igen, vill ha utsläppet ogjort. Den befriande känslan av att öppna sig själv. Känna precis det man känner. Och förmedla det. Säga det högt. Och sedan. När känslorna övergår till ångest istället. Smärtan av att känslorna inte hittar någonstans att gro och förvaltas. När de blir mindre levande och bleknar. Men de finns där, de försvinner inte. Lika starka som förut. Mer eller mindre närvarande i medvetandet. Känslorna har ingen tidsuppfattning. Som att de frusit fast i tiden. Som frostklädda grenar mot en upplyst vinterhimmel.