Nu kör vi nedräkning timme för timme
Sista arbetsdagen innan två veckors semester efter en alldeles för tung och stressig höst:
Så trött att jag har hjärtklappning. Semestern kan med andra ord inte komma lägligare än nu.
Pannan mot baren, nu spränger vi taket
Jag är färgen i filmen om ditt liv
"Den som växer och blir stor, vet exakt var värken bor.
Om hon nån gång tittat in, in under sitt skinn.
Det är du som väljer så var noga med ditt val.
Det är ändå du som väljer vem du är.
Jag är dina drömmar, jag är den som aldrig säger nej.
Jag är apan som liknar dig.
Jag är lyxvarianten, jag är färgen i filmen om ditt liv.
Jag är apan som liknar dig."
Om hon nån gång tittat in, in under sitt skinn.
Det är du som väljer så var noga med ditt val.
Det är ändå du som väljer vem du är.
Jag är dina drömmar, jag är den som aldrig säger nej.
Jag är apan som liknar dig.
Jag är lyxvarianten, jag är färgen i filmen om ditt liv.
Jag är apan som liknar dig."
Rimfrost runt hjärtat
Frostbitna fingrar och läppar. Frost som fått alla trädgrenar att stelna till, lysa intensivt vitt i skenet från gatlamporna. Det som är vackert brukar också göra ont. Det kan vara lika smärtsamt som underbart att känna det vackra. Ibland är det som att öppna Pandoras ask. Och man vill hälla tillbaka det igen, vill ha utsläppet ogjort. Den befriande känslan av att öppna sig själv. Känna precis det man känner. Och förmedla det. Säga det högt. Och sedan. När känslorna övergår till ångest istället. Smärtan av att känslorna inte hittar någonstans att gro och förvaltas. När de blir mindre levande och bleknar. Men de finns där, de försvinner inte. Lika starka som förut. Mer eller mindre närvarande i medvetandet. Känslorna har ingen tidsuppfattning. Som att de frusit fast i tiden. Som frostklädda grenar mot en upplyst vinterhimmel.
December
Natten är vacker, du är som natten
Rödflammiga kinder som tränger igenom vinterblek foundation. En vind som biter sig fast i fingrarna och släpper inte sitt grepp. Tusen tankar som springer i dåtid, framtid men aldrig nutid. Rastlösheten och bristen på fokus. Snön dämpar allting, gör mig lugn. Om kvällen gör jag allt på samma gång. Kan inte stanna upp och slappna av.
Och sedan hinner det ifatt mig. Nutiden ramlar över mig i takt med alla snödrivor som bildas utanför fönstret. Känslor i kaos. Som bankar frenetiskt innanför bröstkorgen. I panikartad takt. Saltet svider i ögonen och knäcken kokar för länge, blir hårdare än vad jag föredrar. Kroppen kommer inte till ro och huvudet är överallt och ingenstans på samma gång.
Jag känner mig lugn och samtidigt känns det som att jag har drabbats av plötslig ADHD. Känner mig stark och liten på samma gång. Jag trivs samtidigt som det kryper innanför skinnet på mig.
Vinternoll
Lätta steg och mjuka knän mot snö.
Snö som glittrar.
Snö som blänker.
Det vita runt omkring mig känns som en omfamning.
Det viskar; kom så ska jag visa dig hur vacker världen kan vara.
