Jag började skriva inuti huvudet när där sprang för många versaler. Jag hittar fortfarande orden men låter inte bokstäverna ta form, låter dem inte bli synliga. Behovet av att dela sina tankar med någon finns alltid där, behovet av att släppa dem fria eller låta dem studsa mot någonting för att komma tillbaka i någon annan form. För tänk att det bara krävs ord. Ett ordspråk som tatuerats in i hjärtat och nu även i huden.

 

Utan ord blir jag svältfödd. Huvudet försöker kompensera och fyller sig självt, drunknar i det tomrum som finns utanför. Tankar som studsar mellan frågetecken men aldrig finner något svar, aldrig landar i något hörbart eller synbart. Hur tolkar man när ingenting varken hörs eller syns? Försöker stänga av men kan inte koppla bort, koppla av, koppla ur.

 

När en känsla får ett svar, en respons växer den sig dubbelt så stor. När den begravs i vakuum löses den upp. Hur kan det vara så svårt, har du svårt att förstå?

Jag älskar fortfarande orden, älskar deras genomslagskraft. Hur det man säger och hur man säger det kan göra en enorm skillnad. Och man säger alltid någonting genom att inte säga någonting alls. Tystnaden talar också, men inte lika högt, inte lika tydligt. Ord kan springa rakt in i hjärtat, men också rakt in i väggarna, ge upphov till en spricka som växer sig större och större. Det är inte slagen som känns. Det är orden som ekar.

 

Och i min studentmössa står; du är inte vilse så länge du har ord