Bara rösten som kallar i den evigt viskande vinden
Trots att dagens steg hem kändes otroligt tunga, kunde jag inte låta bli att spricka upp i ett leende när jag fick sparka mig fram genom lövhögarna. Jag älskar hösten. Och jag älskar åsynen av en gatlampa som lyser upp de sista färgglada löven i trädtopparna.
Kommentarer
Trackback