Bara rösten som kallar i den evigt viskande vinden


Trots att dagens steg hem kändes otroligt tunga, kunde jag inte låta bli att spricka upp i ett leende när jag fick sparka mig fram genom lövhögarna. Jag älskar hösten. Och jag älskar åsynen av en gatlampa som lyser upp de sista färgglada löven i trädtopparna.

Kommentarer

Tänk att det bara krävs ord:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Var finner jag dina ord?

Att andas genom ord:

Trackback
RSS 2.0