Det känns många gånger som att mitt eget liv är på paus. Som att det inte hinns med. Som att all tid för reflektion och tankar i det närmaste utplånats. Som att karusellen stannat men ändå har en alldeles för hög hastighet för att man ska hinna känna det där pirret i magen.

Då är det otroligt skönt att ha en arbetsplats att gå till som man verkligen trivs på. Att man ibland med väldigt små medel kan göra en befintlig skillnad. Att någon kan lämna byggnaden och känna sig lyssnad på för första gången på mycket länge. Att några få ord kan fungera som ångestförlösande. Eller att någon ges tillåtelse att tömma sig själv på frustration för stunden. Man har många gånger att göra med människor som är uppgivna. Som gett upp hoppet om att bli sedda och hörda. Som kanske gör så gott de kan men ändå bara får bristerna uppmärksammade. Oavsett vilken situation man befinner sig i så förtjänar man att bli bemött med medmänsklighet och respekt. Ibland finns all potential till en positiv förändring om man bara får lite uppmuntran längs vägen. Jag tror på människans förmåga till förändring. Men ibland kan det vara svårt att plocka fram resurserna på egen hand. Vi är alla människor, varken mer eller mindre. Och jag tror att det är viktigt att komma ihåg.