De senaste dagarna har jag stundtals haft ihållande hjärtklappning. Inte allergihjärtklappning utan psykisk hjärtklappning. Obehagskänslorna har stått mig upp i halsen. Gjort luftstrupen trång. Jag har gått upp mitt i natten och kräkt ur mig allting tills det bara varit galla kvar. Varit uppmärksam på vartenda ljud i trapphuset. Av förklarliga skäl. Och det är vid sådana här situationer jag verkligen kan uppskatta det faktum att jag har nära till skrattet. För att skratta är så otroligt förlösande. Det här obehaget är tillfälligt och jag kommer inte att tillåta att det suger sig fast runt mitt psyke som en bläckfisk. Att tillåta sig att vara rädd är i vissa lägen klokt, bara man är uppmärksam på vad rädslan gör med en.