Nyligen hade jag äran att bevittna hur 5-årige Gustav skänkte sitt livs besparingar till Musikhjälpen och idag läser jag om 11-årige Kevin som sparade sin veckopeng och pantade burkar i ett halvår för att kunna ge julklappar till sjuka barn. Jag kan inte känna annat än att jo, det finns hopp om mänskligheten.

Min pappa och jag brukar skämta om min mammas högstyrka röststyrka. Man kan säga att hon har blivit arbetsskadad efter alla år inom äldrevården. Min pappa däremot, har ganska låg röststyrka. Så när det står att det är han som ringer förväntar man sig ett ganska lågmält hallau ja! när man svarar. Därför blev jag mäkta paff när jag istället möttes av ett högljutt HALLAU JA! med min mammas röst i andra änden. Och pappa skrattade så gott där i bakgrunden. Finns det något som förgyller livet, så är det humor.

För övrigt vill jag påstå att det är kärlek när min pappa gör en chansning och kör till Åhus för att undersöka om de säljer rökt ål, då jag är oförskämt förtjust i just detta. De sålde ål. Så för min del gör det inget att världen inte lyser vit utanför, det faktum att mitt enda julpynt består av en adventsljusstake och att ingredienserna till knäck fortfarande ligger och skräpar bredvid spisen. Julen är räddad!

Gustav, 5 år, bad sin mamma skjutsa honom till glasburen i Göteborg så att han kunde skänka sitt livs besparingar till Musikhjälpen. Åh, så fint att man blir alldeles blödig!

Dagens upptäckt:
Min katt tycker på fullaste allvar om sallad. Här försöker man locka med räkor och lax och fan och hans moster och ibland duger inte ens kyckling. Och så ligger en kruksallad framme vid frukostbordet och vad gör han? Jo, han trycker in huvudet mellan plasten och börjar äta av salladen. Bara sådär och hur nöjd som helst. Har han blivit vegetarian, månne?

De senaste dagarna har jag stundtals haft ihållande hjärtklappning. Inte allergihjärtklappning utan psykisk hjärtklappning. Obehagskänslorna har stått mig upp i halsen. Gjort luftstrupen trång. Jag har gått upp mitt i natten och kräkt ur mig allting tills det bara varit galla kvar. Varit uppmärksam på vartenda ljud i trapphuset. Av förklarliga skäl. Och det är vid sådana här situationer jag verkligen kan uppskatta det faktum att jag har nära till skrattet. För att skratta är så otroligt förlösande. Det här obehaget är tillfälligt och jag kommer inte att tillåta att det suger sig fast runt mitt psyke som en bläckfisk. Att tillåta sig att vara rädd är i vissa lägen klokt, bara man är uppmärksam på vad rädslan gör med en.

Sambon: "Jag har tömt bagaget på grejer nu"
Jag: "Ja, innan var det ju ett jävla liv i luckan!"

Jag tror jag har min käre far att tacka för min dåliga humor ;)

Fredagskvällar brukar jag spendera i soffan framför Idol efter intag av hämtmat. Inte sällan somnar jag pinsamt tidigt eftersom jag efter en arbetsvecka är fullkomligt dränerad både fysiskt och psykiskt. Så lyssna nu på det här krysset i taket:

Igår hann jag med att både glöggmysa och baka pepparkakor i trevligt sällskap framför Idol och fira/sörja en flytt på krogen. Inte illa pinkat! Det slår helt klart att sova bort halva fredagskvällen. Kroppen var dock föga lycklig i morse, men det var det värt.

Och ikväll vankas det julbord. Må dessa julrelaterade aktiviteter lyckas schasa bort den grinch som tycks ha intagit mitt psyke. Och må ål serveras, banne mig.

Jag måste lära mig konsten att hantera energitjuvar. För skickliga, det är de.