I rymden finns inga känslor.

Eftersom jag är otroligt fascinerad av Aspergers syndrom, var det inte särskilt chockerande att den berörde mig. Denna fantastiska film fick nästan mitt hjärta att explodera av vackerhet i slutet. Jag blev så uppfylld av kärlek och lycka att det kändes som att jag skulle spricka. Att om scenen inte tog slut snart så skulle hjärtat inte orka ett enda slag till i bröstkorgen. På ett fint sätt.


Men ibland skulle jag också vilja vara i rymden.