Jag borde vara glad, men det är jag inte.

Jag vet varför, jag är trött på att alltid veta varför och framför allt är jag trött på att jag låter mig påverkas så starkt av någons ickehandlingar och ickeord. Men tyvärr är vi människor sociala varelser och därmed då och då lite beroende av stöd från våra närmsta. Jag vill inte känna mig så ensam som jag gör när det verkligen gäller. Ibland behöver man någons positiva uppmuntran för att kunna fokusera på ljuset istället för på den förbannade tunneln.

Det är vid sådana stunder som jag är extra glad över att jag har Morgan. Han är min personliga hejarklack i livet och han tror på mig när jag själv glömt bort hur man gör.