Förut hade jag enorma sömnproblem under flera års tid. Jag kunde ligga vaken hela nätter och periodvis var jag verkligen ett vandrande vrak. Jag misstänker att denna brist på sömn hade ett stort finger med i det faktum att jag till slut utvecklade fibromyalgi.

Så kom Anton. Tryggheten från hans varma famn gör att jag kan sova. Sömnproblemen var ett minne blott. Kunde det inte fått förbli så?

Tydligen inte.
De senaste åren har jag varit förbryllad och inte för mitt liv kunnat förstå varför min pollenallergi tycks ha aktiverats året om, oberoende av pollens närvaro. När det blev riktigt illa knäckte jag dock den nöten. Kvalsterallergi happened. Har jag tur kan jag spendera tre nätter i streck i nytvättade sängkläder innan jag får fruktansvärda allergibesvär som gör det omöjligt att sova. Det är totalt oumbärligt.

I natt gav jag upp. Övergav sängen för soffan. Och då blir jag påmind om hur fantastisk Anton är. Han väljer alltså att försöka sova i världens obevämaste soffa bredvid mig eftersom det är att föredra framför att ligga i en bekväm säng utan mig. Det är fint.